När jag skriver det här är det bara timmar kvar till finalen i Sveriges Mästerkock. Det är mitt i natten, jag har just städat köket och sitter nu och varvar ner i doften av rosmarin och salvia från krukan i fönstret. De senaste dagarna har gett mig många skäl att tänka tillbaka på tävlingen: i helgen träffade jag nästan hela det älskade mästerkocksgänget för en orgie i mat, prat och matprat, jag har upplyst vänliga journalister om hur det kändes inför finalen och idag har jag och Josephine agerat jury åt en god fiskgryta tillagad av Metros egen mästerkock Anneli. Så nu är jag åter i känslorna från dagen innan finalen och minns hur nervös jag kände mig. Tidigare i tävlingen hade jag bara fokuserat på varje utmaning för sig och inte tänkt på morgondagen, men nu gick det inte längre att värja mig mot vetskapen att jag bara var ett steg ifrån seger eller förlust och det gav mig stora skälvan. Jag hade aldrig trott att jag skulle ta mig så långt och plötsligt var jag där. Svindlande. Jag var också rejält upprymd över att få göra även den sista tävlingen, att inte tvingas lämna festen innan maten är slut, så att säga. Men allra mest kände jag mig tacksam över att ha fått vara med, över de underbara vänner jag har fått, över hur mycket jag har växt, allt jag har lärt mig om matlagning och om mig själv och över känslan av att ha funnit min plats i tillvaron, att jag har något att ge som kommer inifrån mig själv. Jag kände mig som en vinnare, oavsett hur det skulle gå. Så nu sitter jag här i salviadoften och minns och känner mig tacksam. Mycket tacksam. Och lite hungrig, minsann. Jag undrar om det inte finns lite kvar av den där goda fläskfilén med örtsmör från häromdagen…*tassar tyst iväg mot kylskåpet*
